Horn bland partåiga hovdjur

Hornbildningar på huvudet spelar en viktig roll för alla de partåiga hovdjurens beteende. I strider, oftast försvar mot angripare, kan djuren ta till flykten eller mer aktivt försvara sig med bett, hugg med tänderna (svin, flodhäst m.fl.), sparkar (många idisslare) eller genom att stångas. Hornens växtsätt, formation och struktur kan vara helt eller delvis utformade för aktivt försvar mot rovdjur. Om detta vore den enda funktionen, skulle de lämpligaste och farligaste vapnen säkert ha varit enkla, spetsiga, framåtriktade "horn". Med undantag av några få arter förhåller det sig ju inte på detta sätt. Bland många av djuren är hornen böjda i kurvor och utarbetade spiraler, där spetsarna inte kan riktas mot någon fiende, och hos andra arter är de försedda med prydnader eller extra grenar, som knappast kan anses vara offensiva vapen. Hos vissa hjortar kan hannarna ibland försvara sig med sina horn, men det är uppenbart, att hornen inte enbart uppkommit för att kunna försvara sig med. Hjortarna tappar t.ex. årligen hornen, och de är då utan horn under långa tider. Dessutom är det regel att honorna saknar horn. Vi kan alltså förkasta antagandet att hornbildningarna i första hand är avsedda att användas mot fiender.

Det är tydligt att de spelar en viktig roll i förhållandet mellan djur av samma art och att hornen är vapen, som utvecklats för att dominera över andra hannar, och att de under parningstiden används för att driva bort rivaler för att därigenom kunna uppvakta ett större antal honor.

För att förstå varför dessa horn utbildats på så många olika satt, måste vi betrakta de partåigas, eller samtliga hovdjurs, utvecklingshistoria.

De primitiva förfäderna till dagens former utvecklade säkert olika slags aggressiva beteenden mellan djur av samma art, t.ex. hopp, stängande, sparkande och liknande. Det är sannolikt, att när sådana djur växte sig större blev det enda sättet att strida utan att skada anfallaren att mer och mer koncentrera de offensiva vapnen till huvudet. Att enbart stångas med huvudena är betydligt mindre farligt än andra sätt att slåss. Det aggressiva beteendet inom en art är emellertid tydligast hos sådana djur, som har de största och mest komplicerade hornbildningarna. Hjortarnas förgrenade horn skyddar, så att de inte slinter och ger ytterligare skador om de skulle tränga in eller fastna. Hos andra grenar hornen ut sig betydligt och är aldrig framåtriktade. Hos vissa slidhornsdjur är hornen mycket korta, och kraniet så tjockt och skyddat av hud, att även ett mycket häftigt anfall i allmänhet inte ger några skador. Bortsett från att det är ett effektivt försvarsvapen i strider med artfränder spelar hornen även en viktig roll för att avgöra en individs sociala status. Förgreningar och andra slags prydnader är individuella kännemärken.

Många sociala arter har horn, som blir större och mer invecklade år från år, och det är ett säkert tecken även på social status.