Den mellersta udda tån bär upp nästan hela tyngden hos de uddatåiga hovdjuren. De övriga tårna finns i varierande omfattning kvar, men är av underordnad betydelse. Hos hästdjuren är de helt borta. De uddatåiga hovdjuren hade sin glansperiod, med långt fler arter än vad som finns i dag, för åtskilliga miljoner år sedan. Kvar finns endast tre familjer: hästdjur, tapirer och noshörningar.
År 1848 sammanförde den engelske zoologen Richard Owen hästdjuren, tapirerna och noshörningarna till en enda ordning, de uddatåiga hovdjuren (Perissodactyla). Trots att det skulle dröja ytterligare ett drygt decennium innan Darwin framlade sin revolutionerande evolutionsteori, och trots att Owen sedermera skulle bli en av Darwins bittraste motståndare, visade sig Owens klassificeringsåtgärd vara närmast genialisk ur just evolutionssynpunkt. Det framstår nämligen nu helt klart, att dessa tre djurgrupper, trots sina stora inbördes olikheter, har ett gemensamt ursprung. Detta kan spåras tillbaka till paleocen (60 miljoner år tillbaka) och de primitiva hovdjuren Condylarthra, där troligen de uddatåigas stamform tillhörde gruppen Phenacodontidae. Ett av de äldsta kända uddatåiga hovdjuren var Hyracotherium, som troligen gett upphov till hästdjuren, och därför också kallats Eohippus, gryningshästen. Den var stor som en foxterrier och var troligen en blad- och buskbetare som levde i skogsområden. Denna form hade fortfarande alla fem tårna kvar. Allteftersom ordningen utvecklades, ökade kroppsstorleken och den tredje tåns funktionella betydelse. Hos de nutida hästdjuren har den senare utvecklingen gått ända därhän att den tredje tån är den enda som kvarstår.
Under eocen (55–36 miljoner år sedan) divergerade ordningen uddatåiga i en mängd olika familjer, och under miocen (23–5 miljoner år sedan) dominerade ordningen bland större växtätande däggdjur i Amerika och Asien. Detta ledde till att de uddatåiga kom in i en allt hårdare konkurrens med den andra stora hovdjursordningen, som nu var stadd i stark utveckling, de partåiga hovdjuren. Bland dessa hade speciellt idisslarna haft stor framgång genom sin effektiva matsmältning. Under åtskilliga miljoner år fortsatte konkurrensen mellan dessa huvudgrupper av hovdjur, men efterhand fick de uddatåiga ge vika i vissa biotoper.
Ett sätt för de uddatåiga hovdjuren att "hävda sig" gentemot idisslarna var genom att öka kroppsstorleken. Man har beräknat att idissling som matsmältningsmetod upphör att vara överlägsen vid kroppsstorlekar som överskrider 1 800 kg. Faktum är också att inga idisslande djur överskridit denna gräns. Hos de uddatåiga hovdjuren däremot finns inte denna restriktion. Hos två av de fyra familjerna inom denna ordning har det utvecklats mycket stora djur. Den ena av dessa familjer är numera helt utdöd, nämligen Titanotheridae. Den andra är familjen noshörningar. Titanotheriderna var tämligen noshörningslika, men med benutskott i stället för horn av ombildad hud, som hos noshörningarna. Genom sin enorma storlek var dessa djur bättre skyddade mot angrepp från rovdjur än de mindre idisslarna. Dessutom kunde de utnyttja extremt fiberrikt växtmaterial som föda.
Hästdjuren, som inte blir större än de största idisslarna, konkurrerade i stället genom en tanduppsättning som är mer effektiv än idisslarnas vid tuggande av strävare gräs.
Som förklaring till att tapirerna saknas i Afrika har det framkastats att deras "nisch" där upptogs av elefantdjur. Det finns vissa uppenbara likheter mellan tapirer och elefanter. Den mest påtagliga likheten är att tapirernas nos är utdragen till ett griporgan som tydligt påminner om en kort snabel.
Hovdjur.se - För dig som vill lära dig mer om hovdjur